“No, no! The adventures first, explanations take such a dreadful time.” ― Lewis Carroll, Alice's Adventures in Wonderland

I onsdags så fyllde Frida 21 år och det firades med äventyr!
 
 
Vi bestämde oss för att bestiga ett litet berg i Wicklow som heter Sugarloaf. Vi startade dagen med en mysig frukost sen tog vi bussen till Annalecky cross, vilket låg mitt ute i ingenstans, ca. 8 km från berget.
 

Iklädda halsdukar, gjympaskor och våra nya ryggsäckar så började vi vandra mot berget. Vi passerade en liten by som hette Donard på vägen. Då regnet visst bestämde sig för att vara närvarande på våran äventyrsdag så vinklade vi ut tummarna och fick skjuts sista biten till berget av en snäll man som kallade oss galna, vi skrattade , tackade och drog efter andan när det lilla berget vi tänkt bestiga såg ut att nå enda upp till rymden från vår vinkel.
 
 
Naturen var underbar och det var sådär alldeles tyst och skönt och det enda man hörde var regnet som smattrade mot träden runt omkring oss där vi gick på vägen som ledde upp till bergets början.
 
 
Då vi insåg att det fanns en väg som gick rakt upp till toppen så bestämde vi oss självklart för att ta vår egna väg istället, vi klättrade över en stor grind och fortsatte åt ett annat håll. I efterhand så både ångrade och älskade vi vårat val.
 
 
Särskilt då vi traskat en bra bit igenom skogen så ser vi hur naturen öppnar upp sig och berget var nära, det var bara en sak, någonting stod emellan oss och berget. Ett högt taggtrådsstängsel. Vi tog oss över men självklart inte helskinnade, tja, inte jag iallafall.
 
 
Resten av resan upp till toppen gick ut på att torka bort blod från händerna.
 
 
Allt eftersom vi närmade oss toppen så bytten regnet ut mot en snöstorm, det var tyvärr väldigt dimmigt så vi såg inte alltför mycket av utsikten men det var ändå underbart att nå upp till toppen. Vi var helt slut
Mina vantar lyckades försvinna någonstans efter vägen också.
 
 
Så, uppe på toppen i stormen och nöjda med oss själva så började vi halka nedför berget igen, denna gången tog vi den redan upptrampade vägen då våra benmuskler inte var lika stabila längre.
 
 
Vi tog oss ner och promenerade sedan tillbaka till Donard där vi hoppades på att hitta något varmt ställe att vila på och få något att dricka, det var då ca 5 timmar kvar tills bussen hem skulle gå.

 
Vi upptäckte till vår fasa att det var näst intill en spökby och det inte fanns något öppet förutom en liten affär där vi gick in och lyckades springa in i en jättego irländsk gubbe som bestämde sig för att ge oss skjuts till Hollywood (nästan lika exotiskt som det låter) där det fanns en pub med braskamin och något att äta.
 
 
Även denna man sa att vi var galna, vafalls? Puben i Hollywood räddade våra liv, ja, något åt det hållet iallafall. Vi beställde in te och kröp ihop på en varsin pall framför braskaminen där vi återfick vår värme efter ett par timmar.
 
 
Vi tackade sedan för oss och gav oss ut igen, när vi insåg att bussen förmodligen inte stannade där så bestämde vi oss för att återigen använda våra hundvalps-ögon och tummar, och återigen fick vi lift, denna gång av en man från Prag som dock bara skulle en liten bit på vägen till Dublin, men vi åkte med så långt vi kunde.
 
 
Väl framme i Blessington så körde vi återigen ut tummarna men då vi sedan insåg att det snart skulle komma en annan buss som kunde ta oss hem så vilade vi våra tummar och tog den istället.
 
 
Fnittriga, trötta och med skakiga ben tog vi oss snabbt hem för att byta om och sedan gå ner till Temple Bar och där åt vi så mycket pizza att vi nästan sprack. Godaste pizzan någonsin.
 
 
Tror ni att vi somnade tungt den kvällen? Svar ja. Bra dag iallafall. Ja, faktiskt helt underbar.



Comment here:

Name:
Remember me?

E-mail: (not public)

URL:

Comment: